Det finns vissa kvällar när himlen är mjuk som en dunkudde. Färgerna är dova och molnen alldeles lagom fluffiga. Det finns inget spektakulärt över dessa solnedgångar. Snarare är de, för att låna en annan fotografs vokabulär, arbetarklassens solnedgång. Ingen kommer ta upp sin mobilkamera för att posta en bild på facebook när de ser en sådan himmel. Ingen körandes längs E10:an kommer stanna vid en parkeringsficka för att njuta av solnedgången. De flesta kommer inte ens märka vad som händer utan för dem har det helt plötsligt bara blivit mörkt.
Det går fort att missa skönhet. Ännu fortare när den är subtil och inte iögonfallande. Det hade varit lätt att i efterbehandlingen skruva på lite extra färg men jag ville visa kvällen som den var. Dov, subtil och som det svenska uttrycket säger, alldeles alldeles underbar.
