M (White Pocket, December 2015)

Vi var fem personer i bilen. En veterinär och en ranchägare från Montana. En guide från Kanab, en tjänsteman från Sverige (jag) och en läkare från Tyskland. Ranchägaren, veterinären och tjänstemannen hade betalat 199 dollar var för att åka med. Guiden hade tagit emot pengarna. Läkaren, M, var en helt annan historia.

Bilen var på väg från White Pocket, en plats ute i ingenstans vid Vermillion Cliffs, USA. Tidpunkten var december 2015 och att jag ens var här var resultatet av en ren lyckträff.

Min resa till USA var enligt mina mått välplanerad. Redan två månader innan avfärd hade jag börjat leta sätt efter att ta mig till White Pocket. Första planen var att hyra en jeep och köra själv. Det tog inte många internetsökningar innan den idén skrotades. Att köra genom djup sand på obefintliga vägar är inget en medelålders Volvoförare bör göra. Antalet bilar om året som behövde bärgas från Utahs öken gränsade till det löjliga. För att inte bli ytterligare en del i den statistiken började jag ringa runt till olika guider och företag för att höra om någon kunde köra mig. December är dock lågsäsong i Utah så svaren jag fick var oftast nedslående. Visst kunde dom köra mig, men eftersom det inte fanns några andra bokningar fick jag betala hela turen själv. En tur vars minimiantal växlade mellan två och fyra platser a 200-300 dollar styck. Alternativet var att skriva upp mig på en väntelista och hoppas att någon mer anmälde sig. Då min ekonomi är lika välklädd som en strippa i Vegas valde jag det senare alternativet.

Allteftersom dagen för avfärd närmade sig försökte jag ligga på de olika företagen allt mer. Lyckan uteblev alltjämt men jag fick ett mail på norska från en kvinna som jobbade på ett av företagen. Vi hade en trevlig brevväxling men inte heller hon hade en lösning. Jag hade mer eller mindre förlikat mig med tanken på att missa White Pocket när ett mail dök upp dagen före avfärd. En tur hade bokats i början av december, ville jag följa med?

Tretton dagar senare, strax före 10:00 på förmiddagen, parkerade tre deltagare och en guide utanför White Pocket redo för en hel dags fotografering.

Vi hade väl kommit ungefär halvvägs genom dagen när jag såg en man springa förbi ett hundratal meter bort. Han sprang med två stavar så för ett kort ögonblick trodde jag han åkte skidor, vilket verkligen väckte min uppmärksamhet. Han såg inte mig men väl övriga deltagare i gruppen och hans fart var lika imponerade som hans målmedvetenhet. Normalt hade jag säkert reagerat med större nyfikenhet men jag var tillfälligt distraherad. En förgrund och jag hade en livlig diskussion om vad som gjorde en bra bild. Min pågående diskussion, eller inre monolog om man ska vara petig, hindrade inte mig från att höra vad mannen pratade med gruppen om. Jag kunde inte höra de exakta orden som sades men väl huvudbudskapet. Han behövde skjuts, någonting hade gått fel. Kunde vi hjälpa honom. Lycka till med det tänkte jag för mig själv. Du är i USA. Omtanke stavas med extra dollar här.

Mina diskussioner med förgrunden förblev fruktlösa och jag fann det lika gott att ansluta till gruppen för att också växla ett par ord med den nyanlända mannen. Han var ung, knappa trettio, hans namn var M och han hade ett leende från öra till öra när han berättade att han vandrat över USA i nio månader. Nu hade han dock köpt ett par nya skor som skavt sönder hans fötter. I ett försök att kunna gå vidare hade han tejpat sina fötter med silvertejp. Ett medicinskt experiment som förvisso hjälpt till en början men efter två dagar orsakat både infektioner och förvärrade skavsår. Nu behövde han hjälp att ta sig till den norra sidan av Grand Canyon där han nästa dag skulle vandra över till den södra sidan. Det mest slående var hur lycklig den unga mannen var. Vi var de första människor han sett på tre dagar. Hans batterier i telefon var slut och natten innan hade han för första gången varit rädd och inte bara orolig.

M bubblade likt en flaska Pommac när han skulle berätta om allt han upplevt de senaste dagarna. Ett olovligt besök på the Wave blandades med en språngjakt från samma plats när han upptäckts av en Ranger till en blodfylld blåsa i samma mening. Det var svårt att hänga med i allt vad han berättade, men det var lätt att ryckas med av den stora entusiasm han visade. Till och med när han visade sina nya skor gjorde han det med ett leende. Ett par tennisskor som möjligt skulle fungera på en tenniscourt eller en vandring i Los Angeles. Vermillion Cliffs i december med snötäckta skogspartier och djupa raviner var dock en helt annan femma.

Den omtanke jag trodde bara skulle framkallas av dollar var naturlig och självklar för amerikanerna i gruppen. Naturligtvis skulle den unga mannen hjälpas. Men först måste han äta – och vi andra behövde fotografera klart. Efteråt skulle han få skjuts till Jacobs Lake där han skulle nå Grand Canyon med en relativt kort vandring. Jag borde inte vara förvånad men ändå var jag det. Och kanske var det extra talande när vi alla delade vår lunch och gav till M. Solidaritet i USA, jag skäms över att det förvånade mig.

Efter lunchen slog M följe med mig medan jag fotograferade klart. Jag ska ärligt erkänna att det inte blev så mycket fotograferat som pratat. Dagen innan hade jag vandrat i The Narrows och min kreativitet var prydligt ihjälslagen av trötthet. Vi pratade om det mesta två främlingar kan prata om. M berättade att han precis pluggat klart till läkare och gjort sin AT. Innan livet och dess vardag började var han nu ute på en typ av Rumspringa. Jag berättade att jag äventyrade i medelåldern och väntade på typ samma sak – att nästa fas i livet skulle börja. Vi enades om att oavsett orsak är det förbaskat trevligt att upptäcka världen.

När deltagarna var färdigfotograferade samlades vi vid bilen och åkte tilbaka mot Kanab. M satt längst bak, fortfarande bubblande, och berättade om sina äventyr samtidigt som han visade kartor. Jag stirrade på honom i beundran. Det finns människor vilka berättar om sina äventyr som om de vore en shoppingtur till ICA. De går igenom vilken kundkorg de valde, varje vara de fyllde nämnda korg med och avslutar med en detaljerad beskrivning av betalningsproceduren. De är för dessa människor världen gav oss smartphones så vi har något att pyssla med under tiden vi blir uttråkade till döds. Andra människor berättar om sina äventyr på ett sådant sätt att en hel sal blir sittande dödstyst i stum beundran, men efteråt minns lyssnarna egentligen ingenting av vad som berättades mer än enstaka strofer. Och så finns det såna som M. Människor vars glädje och berättarglädje smittar så en fylld bil kan bli en ekokammare av äventyr, historier, anekdoter och ohämmad gemenskap.

De två timmarna på väg mot civilisationen flög förbi i vår ekokammare. Trots att vi stannade och tittade på kondorer en stund hann vi till Jacobs Lake, som är en mix av camping/hotell, medan det fortfarande var ljust. Här var tanken att M skulle säga hej då och bege sig vidare mot North Rim. Fast, det var tydligt att gruppen inte var riktigt redo att släppa taget. Medan jag och guiden pratade med M om hur han skulle klä sig vid vandringarna genom snö, som förälder är det i praktiken omöjligt att inte förmana, smög ranchägaren och veterinären iväg. När de kom tillbaka hade de ett finurligt leende på läpparna. Utan större åthävor gav de M en nyckel. De hade hyrt ett rum åt honom på motellet så han skulle kunna ta hand om sina fötter och vila ut. För första gången på de senaste sex timmarna tystnade M. Och sanningen att säga gjorde jag det också. Mina tankar flög bakåt i tiden till min lösryckta tanke ”lycka till att få någon hjälp av amerikaner utan att betala för det”. Jag hoppades att ett svart hål av skam skulle öppna sig i marken framför mig så jag kunde ta mitt genanta själv och försvinna.

Någon som inte tystnade var guiden, Brett. Han som jobbade för minimilön och för dricks. I stället tog han fram sin plånbok och letade i sedelfacket. Efter att ha hittat 20 dollar gav han sedeln till M tillsammans med en uppmaning att inte glömma middag. Den svenska tjänstemannen från landet med några av Europas mest ogästvänliga asylregler stirrade än mer intensivt i marken efter ett flykthål. I ett försök att åtminstone göra någonting erbjöd jag M en kaffe och bit paj. Till min stora tacksamhet svarade han ja vilket innebar att jag kunde ta mina felbedömningar och min skam åt sidan en stund medan vi avslutade dagen över en av de godaste äppelkakor jag ätit.

En halvtimme senare lämnade vi M och motellet bakom oss. Utanför bilen gick solen ned i en färgexplosion. Normalt sett hade en bil med tre fotografer skrikit sig hesa och krävt ett stopp vid närmsta utsiktsplats. Nu satt vi istället och stirrade tysta ut genom fönstret. En hel dags fotograferande i ett spektakulärt område är naturligtvis tröttande fast normalt sett brukar fotografer efter sådana här dagar hålla igång hela resan hem med diskussioner kring motiv, bildbehandling och vilka fotografer vi för tillfället försöker emulera. Men den här dagen hade varit mer än något sådant. Denna dag hade handlat om en människa. En människa gruppen instinktivt och direkt bestämt sig att hjälpa. Nu satt vi i tystnad och funderade över hur det skulle gå för honom. Skulle han ta sig över Grand Canyon? Förstod han nu att tennisskor inte fungerar för vandringar i snö? När gruppen pratade igen var det M vi pratade om. Bilderna vi tagit under dagen kändes sekundära.

När jag lade mig för att sova i mitt kala hotellrum senare samma kväll insåg att jag de 199 dollar jag betalat för dagen inte var vad jag först trodde, en investering i mitt fotograferande. istället var de en investering i ett nyvunnet hopp för människan. Och antagligen de bästa pengar jag spenderat under hela 2015.

By | 2017-01-03T15:19:16+00:00 september 25th, 2016|Svammel, USA|0 Comments