Med lögnarens överdrivna sinne för detaljer satte mannen fullständiga namn på personer och kryddade sina anekdoter med datum och positionsangivelser. Min medfödda brittiska artighet jobbade för högtryck. På utsidan såg jag – förhoppningsvis – ut att lyssna på varje ord han sade. På insidan snurrade mina tankar kring om det var okej att örfila skitstöveln tillbaka till trettiotalet.

Skitstövelns namn var Frank. Han var 62 år gammal. Han hade precis förklarat för mig att hans intryck av Sverige var förstört. Under en resa I Norden hade han tagit in på vandrarhem i Stockholm och träffat flera somalier. Eftersom somalierna är mörka och svenskar borde vara ljusa hade hans världsbild kollapsat där och då.

Om detta och liknande berättade han mycket. För att inte framstå som en total rasistisk redneck utökade han konversationen till att emellanåt handla om hur vitt bröd förtvinar hjärnceller och hur man kan duscha gratis genom att smita in på badhus.

En annan dag hade min artighet kanske räckt lite längre. Jag hade spelat med. Nickat förstående. lagt in ett par lämpliga umm och ah.

Inte idag.

I normala fall kan jag hantera människor vars åsikter jag inte delar. Till och med tycka det är intressant att få ett annat perspektiv. I dagens mediebrus där snart sagt varje politisk inriktning eller specialintresse har en högljudd kanal är det lätt att förlora sig själv i ett självbekräftande hjul. Idag var dock inget normalt fall.

Jag var för trött. För irriterad. Mitt tält hade blåst sönder. Min bil var trasig och nu hade jag fastnat i klorna på en inskränkt pratkvarn som berättade för mig hur Sverige egentligen var. Tidigare på dagen hade jag pratat med en Ranger som frågat mig om flyktingkrisen i Europa. Jag hade svarat och frågat honom om oljekrisen i Alaska. Vi hade större samförstånd och vårt samtal slutade i en enighet om att människor borde ha förtur framför finansmarknad.

När Frank fortsatte prata om något nytt ointressant jag inte höll med om avbröt jag honom abrupt. Jag tackade för pratstunden och förklarade att mitt intryck av USA var fortsatt positivt, trots de osympatiska människor jag träffat här. Frank skakade min hand och bad om ursäkt för de ouppfostrade landsmän jag tydligen träffat. Särskilt Barack Obama som var en blandning av muslim och kommunist. Jag svarade att jag aldrig träffat Obama men skulle ha det i åtanke om jag någonsin hamnade på tu man hand med den amerikanska presidenten.

Innan jag klev in i bilen frågade jag Frank om han visste var solnedgången kunde fotas bäst. Mina val stod mellan Zabriskie Point eller Mesquite Dunes. Frank drog in andan, jag fasade en sekund att det skulle komma nya blandade bisatser om Obamas födelseattest, men istället kom ett förvånansvärt samlat inlägg om att Zabriskie Point var bäst.

Jag tackade för svaret, körde iväg och när jag kom till utfarten svängde jag vänster mot Mesquite Dunes. Efter en timme med Frank var jag övertygad om att allt som kom ur den mannens mun var hästbajs och att det korrekta valet i livet var att agera tvärtemot hans rekommendationer.

Jag tycker bilden bevisar mig rätt.

.