Vanmakt (Island, September 2014)

2009 fjällvandrade jag första gången. Jag hade fjällpromenerat ett par gånger innan men 2009 var första riktiga solovandringen. Jag började i Abisko och hade planerat en 7-dagars fotovandring nordväst. Jag ska spara detaljerna om övervikt, vattenbrist och gråtattacker till en senare blogg. Vad jag ville berätta idag var att jag avskydde varje sekund av vandringen. Och jag menar verkligen varje förbannad sekund.

När jag åkte hem med tåget från den resan svor jag att aldrig komma tillbaka till Abisko med omnejd. Maken till värdelöst ställe hade jag aldrig sett. Insidan av sopsäckar var mer fotogeniska. Jag tog finare bilder i kohagarna utanför Uppsala. Det fanns överhuvudtaget inga försonade drag över denna plats alls. I min vrede tillbringade jag tiden i liggvagnen med att skriva arga brev. Flera gick till turistbyråer där jag anklagade dem för att ha vilselett mig. Ett av breven skulle jag skicka till Abisko fjällstation. I tjugo noggrant detaljerade punkter föreslog jag förbättringsåtgärder. Den mest centrala att bränna skiten och börja om.

Jag hade samma jag-kommer-aldrig-tillbaka upplevelse med Gotska Sandön 2011. Efter att kräkts mig igenom överfarten tillbringade jag en vecka på den mest gudsförgätna och dassluktande plats jorden någonsin sett. En ångestladdad överfart tillbaka och nya brev skrevs. Alla i mitt numer patentsökta litterära idiom.

Dear Sir,
You suck.

Regards Dave

Höga Kusten 2012 gav jag ett utsträckt långfinger i backspegeln. Vid Ishotellet i Jukkasjärvi 2013 föreslog jag guiden att byta jobb innan vi sade hej. Stora Sjöfallet 2014 var en 18 mil lång bilfärd och en 18 sekunders vändning vid målet.

Exemplen kan göras många men ni börjar förstå mönstret. Jag kommer till en plats med skyhöga förväntningar. Bakslag inträffar. Förväntningar infrias inte. Pendeln slår över till andra sidan. Reaktionen är frustration och besvikelse. Och som många andra medelålders mån hanterar jag besvikelsen genom en blandning av resignation och ilska.
Ilskan genom att nogsamt deklarera för platser likt Abisko att de är fullständigt värdelösa då de inte motsvarade mina förväntningar. Resignationen genom att direkt vända om när galoscherna inte passade.

Det här beteendet är naturligtvis förödande för all fotografering. Att hantera besvikelser skall vara vardagsmat för en fotograf. Vi är beroende av så många externa faktorer att när omständigheterna väl faller på plats borde vi måla tretton kors i taket.

När jag insåg ovanstående blev jag en bättre fotograf. Jag vågar påstå det med bestämdhet. Naturligtvis går det inte att vaccinera sig emot besvikelser. Det är inte någon sorts Pollakiansk överpepp jag försöker sälja in här. Det kommer alltid vara surt att betala för en resa och mötas av sju dagars ihållande regn. Men, det behöver inte vara surt hela resan för att det regnade första dagen.

Jag vet, jag leker Dr Phil och sparkar in öppna dörrar, men hur öppna de än är springer jag själv in i dem ibland, och eftersom jag aldrig inbillar mig att jag är särskilt unik tror jag vi är fler som gör samma sak. Jag skriver därför denna text som en uppmaning till andra – och kanske framför allt mig själv – att aldrig glömma hur viktigt det är för en landskapsfotograf att kunna anpassa sig efter det rådande läget. Är det vindstilla så fotografera reflektioner i vattenpölar istället för att ligga i tältet och sura över uteblivna vågor vid havet. Blåser det halv storm, försök inte fotografera blommor utan åk till kusten. Som fotografer måste vi planera våra resor som tomma linjerade blad. Ramarna finns men innehållet fylls på plats. Det är värt att betona: En fotograf ska aldrig ha förväntningar, bara förhoppningar.

By | 2015-08-17T14:17:25+00:00 augusti 16th, 2015|Island, Svammel|0 Comments