Swag, (Mt Hood, Oregon Juni 2015)

Solen går ned nu. Vi letar efter bilder utan att hitta någonting. Det finns inga förgrunder att tala om. Marken är grusig, snudd på skräpig. Horisonten inte mycket bättre. Det löper liftar längs bergsväggen. Dess linor tränger sig in i varje bild. Frustrationen stiger. Det är vår andra kväll på Mt Hood och imorgon åker vi härifrån. Jag vet inte om jag någonsin kommer tillbaka. I alla fall inte tillbaka till den plats där vi är nu. Ska jag få med mig en bild härifrån är det nu den ska tas.

Himlen blir alltmer färgglad. Jag funderar på om jag ska ge upp. Inse att jag inte var i form för att ta några bilder ikväll. Som överallt annars i livet har man även inom fotografi svaga och starka dagar. Fast på denna resa börjar det kännas som om de svaga dagarna har tagit överhanden.

Bergen i horisonten skapar vågmönster. Jag övertygar mig själv om att ett annat objektiv hade gett mig en bild. T ex det 70-200 som av viktmässiga skäl fick ligga kvar i bilen. Det var ju typiskt säger jag högt. Hur ska jag nu kunna ta en bild?

Ursäkterna är ett klassiskt tecken på begynnande missmod. Missmod i sin tur är ett effektivt sätt att döda all kreativitet. Mitt rationella jag försöker bekämpa missmodet. Fokusera om. Resultatet låter vänta på sig. Jag är trött. Jetlaggen går inte över. Jag vet inte vad klockan är någon gång på dygnet längre. Tid har blivit ett surrealistiskt begrepp.

Jag bestämmer mig för att ge upp. Det blir ingen bild från Mt Hood idag. Besvikelsen sitter som en mätt svart klump i mitt bröst när vi går nedför berget. M pratar vidare om någonting jag inte riktigt förstår. Jag är upptagen av att valla mitt missmod och kan inte lyssna. M upprepar vad han sade. Han pekar mot någonting. Jag ser vad han pekar på.

Ett ensamt träd.

Missmodet anar faran försent. Det tappar taget och försvinner när jag med nyvunnen iver springer ned till trädet. Det blir inte många klick. Kanske fem, sex stycken. Men det räcker. Jag vet att det finns en bild på minneskortet. Det var allt jag ville ha av denna kväll.

Når vi fortsätter nedför berget lovar jag mig själv att alltid fortsätta slåss mot missmodet. Att inte ge efter. När jag lägger in ryggsäcken i bilen slår den emot någonting. Jag undrar vad? Jag tittar. Det är mitt 70-200.

Jag hade glömt att det låg där.

[separator style_type=”double” top_margin=”40″ bottom_margin=”40″ sep_color=”” border_size=”” icon=”” icon_circle=”” icon_circle_color=”” width=”” alignment=”center” class=”” id=””]
Läs även:[recent_posts layout=”default” hover_type=”none” columns=”3″ number_posts=”3″ offset=”1″ cat_slug=”” exclude_cats=”” thumbnail=”yes” title=”yes” meta=”no” excerpt=”yes” excerpt_length=”35″ strip_html=”yes” animation_type=”0″ animation_direction=”down” animation_speed=”0.1″ class=”” id=””][/recent_posts]

By | 2015-08-16T20:09:04+00:00 juli 21st, 2015|Mt Hood, USA|0 Comments