Away (Abisko, April 2014)

Jag träffade ett tyskt par som bilat upp från Hamburg. De turades om att köra så de kunde komma fram så fort som möjligt. Jag frågade om det inte var en jobbig resa. De svarade att resan var jobbig men glömd så fort målet var nått. Jag kände igen mig i det. Jag avskyr att resa. Jag glömmer det bara varje gång jag kommer fram.

För det är ju så att om det är någonting naturen är bra på är det att ställa saker i perspektiv. När jag står vid stranden till Torneträsk glömmer jag bort hur försenat tåget var, hur kasst flyget har blivit, hur buffeln i sätet framför mig fällde sin stol över min kaffekopp. Det försvinner som i ett trollslag.

Jag känner mig aldrig så liten som när jag står vid ett hav eller framför en fjällkedja. Och för den delen aldrig så klok heller. Jag förstår i ett slag att de vi kallar vardagsbekymmer har föga relevans utanför våra egna isolerade liv. Vad värre är, jag förstår också att 95 procent av våra upplevda bekymmer är självvalda bekymmer. Det är en svidande insikt men jag inbillar mig att den är viktig.

Så när jag nu packar väskorna och svär över borttappade sladdar samt oroar mig över flygstrejker vet jag att oron är övergående. Om några dagar står jag vid Norska havet och har helt glömt vad jag var så orolig över.

By | 2015-08-16T22:45:56+00:00 mars 8th, 2015|Abisko|0 Comments