Min vän är död.

Det är svårt att skriva en sådan mening. I dubbel mening. Inte bara är sorgen överväldigande och river sönder lungorna från insidan, det är ju också en helvetes börda man dumpar på sin läsares fötter. Varsågod. Här får du min sorg att tas med. Lycka till med att bära den.

Av den anledningen ljuger man också på jobbet när kollegan frågar hur jag mår. Det självklara är att att skrika tillbaka ”men hur fan kan du ställa en sådan fråga. Ser du inte att min värld römnat” Fast det gör man ju inte. I stället ler man halvhjärtat och svarar ”jo tack det är ju bra. Lite trött men det är ju måndag trots allt”. Ett haha och höhö senare är man raskt på väg till sitt kontor för att hinna dölja tårarna innan någon ser.

Som människor är vi generellt dåliga på döden. Och då särskilt den oväntade. Trots att vi tillbringar majoriteten av veckans dagar med att önska livet ur allt och alla blir vi komplett handfallna när döden en vacker dag står i hallen. Vi försöker protestera. Ta upp omständigheter som ogiltigförklarar besöket. Innan vi i sorg inser att det är så dags nu att komma ihåg de där orden vi skulle ha sagt, sakerna vi skulle ha gjort. Kopparna med kaffe vi skulle ha druckit.

Utanför den japanska staden  Otsuchi står ett gammalt telefonbås i en välskött trädgård öppen för allmänheten. På ett litet bord I det vitlackerade båset ligger en anteckningsbok och bredvid står en svart telefon som aldrig varit inkopplad. Här talar ägaren med sin bortgångna kusin. Eftersom ingen lina kan bära hans ord hoppas han att vinden kan föra orden vidare. Han kallar telefonen ”kaze no denwa”, vindtelefonen. Efter tsunamin 2011 som drabbade Japan hårt har båset många fler besökare. Makar talar med med sina makor, barn med sina föräldrar. Vänner med sina vänner. Anteckningsboken fylls med minnen och önskningar.

Från första gången jag hörde talas om kaze no denwa har historien fascinerat mig och tagit fäste i mitt hjärta. Vindtelefonen är så självklar och vacker. Ett verktyg för sorg och mänsklighet. Att minnas vad som varit. Jag har många gånger blivit rörd när jag återberättat historier jag läst eller hört om vindtelefonen. När jag berättat om kvinnan som reste över Japan till telefonen för att säga farväl till sin man. Om familjen som sade hejdå till sin pappa. Om barnet som slutit i sig tystnad sedan tsunamin men vid telefonen talade igen. Berättelserna är gripande, men de har aldrig varit personliga för mig. Förrän nu.

När sorgen lagt sig i mitt bröst ska jag resa till Skottland och föra samtal med havet om min vän. Jag hoppas att vinden kommer bära mina ord till honom och att regnet döljer mina tårar.