Det var alldeles för mycket folk här. På stigen framför mig gick två personer. De var unga och vad det verkade förälskade. Hon var ombytt till våtdräkt medan han hade jeans. Tillsammans bar de en stor surfbräda ned till stranden. Väl framme lade de brädan på sanden, kvinnan i våtdräkt hoppade upp på den liggande brädan och intog vad för mig verkade vara någon slags yogaställning. Medan hon höll ställningen gick mannen runt och granskade vinklarna. Han rättade till lite här och lite där. Kvinnan intog ny position varav en jag kände igen från filmen Point Break.

En bit längre bort sprang två barn och letade sandmaskar. Jag vet inte varför någon skulle vilja hitta en sandmask men de verkade fullt upptagna och glada i sin lek. Nästan lika glada som den äldre damen bakom stenröset som skrattade så högt att hon överröstade havet.

Ytterligare bakom henne gick tre norska ungdomar inbegripna i ett samtal om vad jag bara kan gissa var livet. Likt andra norska ungdomar marscherade de med raska steg. Alltid på tur sade jag till mig själv när jag såg dem. Norrmän är alltid på tur.

Tre husbilar rullade in på parkeringen invid stranden. Min syn är för svag för att urskilja nummerplåtar men trolighetsprincipen säger att de var tyskar. De hann knappt stanna innan aktivitet utbröt och inom fem minuter var personerna ombord placerade i stolar kring ett framtaget bord. Jag undrar om det inte fanns en grill med i bilden också. Det är fascinerande vilket tempo målmedvetna människor kan hålla. Man undrar om de planerat stoppen redan kvällen innan och gjort upp strategin för hur borden ska fällas ut. Små krigsmöten vid campingbordets fladdrande ljus där familjefadern ritar små streck för stolar och barnen storögt lovar att göra sitt bästa.

Förmågan att stänga av är ovärderlig för en fotograf. Allt som oftast står vi vid vackra turistlandskap tillsammans med andra och försöker hitta en bild. Ska man lyckas hitta bilden gäller det att inte bli distraherad. Är man som jag född nyfiken blir det svårt. Supersvårt. Jag romantiserar nyfikenheten ibland och lurar mig själv att det är berättaren i mig som studerar människor på jakt efter historier. Det är svårt att tillstå att man helt enkelt undrar vad alla andra gör här.

Jag hade kommit till en punkt på stranden där de sandmönster jag letade efter fanns. Så fort mitt öga nådde sökaren var världen kring mig försvunnen. Det fanns inga skrattande damer, tyskar eller surfare kvar. Det som fanns var block av himmel, vatten, sand. Små legobitar av landskap vilka skulle byggas ihop till en bild.

Surfaren föll i vattnet. Damen gick hem. Jag fortsatte bygga.

När jag var klar och gick mot bilen kunde jag ändå inte låta att bli att ta en sväng förbi husbilarna för att utröna nationalitet och bekräfta fördomar. De förmodade tyskarna visade sig vara svenskar. ”Naturligtvis”, sade jag högt för mig själv. ”De hade ju en grill med sig”. Ljudet av min röst fick sällskapet att titta upp. Jag låtsades snabbt tala i telefon och sprang iväg. Det är en sak att bortse ifrån omgivningen, en helt annan att glömma den.

[separator style_type=”double” top_margin=”40″ bottom_margin=”40″ sep_color=”” border_size=”” icon=”” icon_circle=”” icon_circle_color=”” width=”” alignment=”center” class=”” id=””]
Läs även:[recent_posts layout=”default” hover_type=”none” columns=”3″ number_posts=”3″ offset=”1″ cat_slug=”” exclude_cats=”” thumbnail=”yes” title=”yes” meta=”no” excerpt=”yes” excerpt_length=”35″ strip_html=”yes” animation_type=”0″ animation_direction=”down” animation_speed=”0.1″ class=”” id=””][/recent_posts]