Jag skulle kunna berätta om den vita sanden. Hur den rinner mellan fingrarna som bomull. Hur den fastnar i kläderna och hur den växer fast i bilgolvet när kängorna ställs in. Jag skulle också kunna berätta om ljuset som delar stranden i två när solen går ned bakom fjället. Hur den vänstra delen av stranden lyser som den var av guld medan den högra sidan skimrar blågrönt metalliskt av skuggor. Jag skulle kunna berätta om vågorna som slår över stranden med skönheten av ett tropiskt turistparadis samtidigt som dess kompisar vräker sig över klipporna med all den ilska bara ett norskt hav utsatt för oljehot kan känna.
Jag skulle kunna berätta om stigen som leder över fjället mot Uttakleiv, den avstängda vägen där raset 2004 krossade en traktor eller bara peka ut var man ska stå för att se månen gå upp. Jag skulle kunna berätta vid vilken tidpunkt bonden gör sin kvällskontroll för att se om några campare olovligt slagit upp tält. Jag skulle kunna berätta hur det känns att andas havsluft när man pustar ut efter en topptur.
Jag skulle kunna berätta 5000 ord men inte en enda kombination skulle fånga ens en bråkdel av vad det innebär att vara här.
