Om man är riktigt tyst kan man höra våren. Höra dropparna från daggen, se ljuset genom trädkronor. Ta ett försiktigt steg åt sidan och känna vinden i ansiktet. Röra sig över ängar där älvor dröjer sig kvar. Känna fötterna kallna av fukten men ändå inte bry sig. För det är ju så att när vi träffar våren är det riktigt, riktigt gott att leva.

*

Jag fotograferar inte skog. Jag tjatar om det. Gång på gång skriver jag inlägg om att jag inte fotograferar skog så jag är tämligen säker på att alla förstått vid det här laget. När jag drar in andan och uttalar första stavelsen i ”ja…” så avbryts jag, vi vet. Du fotograferar inte skog. Släpp det.

Ändå fortsätter jag tjata för det är någon slags poäng jag vill göra av hur sällsynt det är att jag fotograferar skog. Men nu är måttet rågat. Nu räcker det med tjat.

Så jag säger det för sista gången. Jag fotograferar inte skog, men ibland gör jag undantag.