Nya Zeeland är likt England på många sätt. Man talar engelska, kör på vänster sida av vägen och kan inte laga mat. Det blev inte mer uppenbart än så när jag en kväll bestämde mig för att inta middag på en lokal pizzeria. En stor skylt på utsidan av dörren utlovade pizza och kaffe i en mängd former – och jag kan alltid dricka kaffe!

Väl inne i lokalen är jag nära att vända. Av de tolv bord som finns är tio lediga. Ett är upptaget av två personer som skriker åt varandra på tyska, vid ett annat sitter en kvinna i övre medelåldern. Framför henne ligger en bunt papper som ser formella ut och hon tittar liksom ovanpå och över dessa. Jag drar omedelbart slutsatsen att kvinnan äger pizzerian och att de skrikande tyskarna är turister. Hade jag varit i Italien hade jag antagligen tänkt tvärtom.

När det gällde tyskarna måste jag erkänna att då mina språkkunskaper är begränsade tar det mig någon minut att avgöra om de diskuterade dagens utflykt eller utbytte dödshot och förberedde duell i gryningen.

När jag väl bestämt mig för att tyskarna diskuterade dagens utflykt och inte var ett hot mot min middagsfrid slår jag mig ner vid ett ledigt bord, försöker vara trevlig och beställer en vegansk pizza och en Cola av kvinnan med pappershögen. Antagligen var jag inte så trevlig som jag trodde för när Colan dyker upp är det i formen av en burk 7-up. Här borde jag nog ha anat oråd, men jag är en godmodig själ och jag gillar ju lime så jag bestämmer mig för att läskbytet var en livets Happy Accidents.

Pizzan infinner sig strax därefter och är på traditionellt engelsk vis grillad till en kolbit. Första tuggan smakar bränt, andra ännu mer bränt men man vänjer sig ju vid allt så framåt fjärde tuggan smakar det inte bränt längre. I stället smakar allt ost. Vilket jag kan finna märkligt på en vegansk pizza. Ju mer jag äter desto mer förvirrad blir jag. En förvirring som understryks av utseendet på pizzan som under den brända ytan ser ut som en amerikansk hamburgare förlorad under en lavin av cheddar.

Till sist blir jag tvungen att fråga ägaren – som i mitt tycke tillbringar alldeles för mycket tid med att stirra på mig – vad det är för vegansk ost som smakar så mycket ost? Jag väntar mig svaret sojaost av något specialsort, men får istället ett brett leende och ett lokalpatriotiskt ”bästa osten från bästa gården på Nya Zeeland. Runt hörnet härifrån”. Jag lägger ner mina bestick och ställer frågan jag redan vet att jag inte ska ställa: -Vanlig ost? Från mjölk? Leendet förblir lika stort och svaret är ett skinande -”Yes Sir!”

Eftersom jag redan är inne på en förlorande linje bestämmer jag mig för att gå all in. ”Så ni har djurprodukter i era veganska pizzor”? Nu är leendet inte lika stort utan mer nervöst. Med viss tvekan får jag nu veta att det finns ost men inte kött, bortsett från lite salami, i pizzan. Och salamin är kanske en skiva eller högst två. -”Is that a problem? How vegan are you?” Som så ofta i livet finner man sig plötsligt vid ett vägskäl. Eller i alla fall gör jag det för jag har en förbluffande fallenhet för att ställa frågor utan att inse vidden av svaret. Efter ordväxlingen fanns det nu två vägar att gå. Den rosenrasande veganen eller den konflikträdda turisten. Ingen är förvånad att jag valde alternativ 2. Den konflikträdde turisten förklarade att hungern lagt sig men det vore trevligt med kaffe. Skylten utanför utlovade färskrostat från ett lokalt rosteri. Skulle det gå bra att beställa en Long Black?

-Javisst. Leendet var nu tillbaka hos ägaren som inte längre behövde svara på frågor om veganska animalier. Fem minuter senare får jag mitt kaffe. Blaskigt som svensk vårvinter. När ägaren sveper förbi igen frågar jag vad det är för kaffe jag fått. Kanske hoppas jag att frågan ska leda till ett ”oj, maskinen måste ha gått sönder” när ägaren ser mitt kaffe som mest liknar silverte, svagt sådant dessutom. Min förhoppning kommer dock rejält på skam. Ägaren misstänker kanske att jag tänker följa upp min fråga med följdfrågor om kaffebönor eller liknande. Bestämt går hon in bakom disken, hämtar en burk och smäller ned den framför mig med ett kort bestämt ”-This”.

Jag läser på  burken. Det står mycket riktigt Long Black. Precis bredvid orden Nescafe och Instant.
I min fantasi förklarar jag nu för ägaren exakt vad en Long Black är, vad vegansk betyder och varför kvalité är viktigt. I verkligheten ber jag dock om notan, lämnar 50 cent i dricks och går för att aldrig komma tillbaka.