Vi har alla våra hemligheter. Historier vi håller tryckta tätt intill bröstet. Ord vars innerbörd vi använder för byteshandel när vi söker förtrolighet under sena nätter eller långa bilfärder.

Den historien jag nu berättar är mitt sparkapital. Jag har velat berätta den ett antal gånger. Om inte annat för att lätta mitt hjärta. Tillfället har dock aldrig varit det rätta.

Tiden var vårvintern 2015. Det var fjärde dagen av sju. Vi var tre främlingar på Lofoten som precis lämnat Reine i två bilar på väg mot Flakstad. Norrskenet spelade över himlen och hastigheten var något över den rekommenderade. Jag hade övertalat de två andra att vi skulle utnyttja miljön och se om vi kunde fånga bilder där norrskenet speglade sig i sandstranden. Det är inte så många platser på jorden man kan få den kombinationen. Jag och Herr B satt i den ena bilen. Herr R i den andra .

Herr B och jag utbytte historier om våra resor i den sociala lek som är att bekanta sig. Eftersom vi bägge två hade engelskt blod i botten, han bosatt i Sydadrika och jag i Sverige, var var historierna självnedvärderande snarare än självförhärligande. B berättade om när han skulle tanka för första gången i Norge. Hur han väntat vid pumpen i tio minuter innan han förstod att i Norge tankar man själv. Jag berättade om när jag missuppfattat menyn i Italien och beställt fyra huvudrätter.

Trettio minuter senare anlände vi till Flakstad. De första fem minuterna tillbringades med att klentroget stirra upp i himlen. Norrskenet dansade överallt. Det skimrade och steg med en intensitet jag aldrig tidigare skådat. Jag kunde inte tänka klart. Hur skulle man ta en bild av detta? Det framstod som helt omöjligt. I normala fall går norrsken i vågor. Det uppstår pauser i vilken man kan förädla kompositionen och tänka igenom vad man vill visa innan nästa våg kommer. Framförallt kan man använda pauserna till att förflytta sig. Så var dock inte kvällens förutsättningar. Denna kväll och natt var det full ljusshow i ett. När vi väl ville bege oss till nästa ställe, det finns många klassiska norrskensmotiv på Lofoten och vi var fast beslutna att fånga alla, fick vi motvilligt ge oss iväg med norrskenet fortfarande spelande över våra huvuden.

Att norrskenet pågick är en viktig omständighet för vad som följde. Det och att Lofoten inte är stort. Till skillnad från att fånga norrsken i Sverige eller Finland är det inte avstånden som ställer till besvär och gör det svårt att hinna. På Lofoten är det vägarna som är bekymret. Vägar som är definierade av två egenskaper. Den första är bredden, eller rättare sagt avsaknad av bredd. Smal svensk skogsväg är norsk huvudväg för en relevant liknelse. Den andra är kaniner. Vad som verkar vara strax över miljarden kaniner finns på Lofoten och en ansenlig del av dessa verkar använda vägar.

Ni förstår säkert vad som följer när en fotograf kör bil på smala vägar i en hastighet influerad av att hinna med så många platser som möjligt. Trots mina försök att bromsa, väja och svänga körde jag över kaniner i vad som verkade vara en aldrig sinande ström. De kaniner som drabbades av ”Tharn” och frös till is på stället kunde jag hjälpligt undvika, de som började springa sicksack framför bilen hamnade oundvikligen under densamma. Jag skulle ljuga om jag sade att dunsarna under bilen lämnade mig oberörd. De böcker man läste som ungdom ligger alltid nära till hands och jag kunde inte låta bli att namnge varje duns; Hazel, Fiver, Blueberry. Men norrsken är norrsken, och ett norrsken på KP 9 händer inte varje vinter. Jag fick vackert ta mina samveteskval och paketera dem längst in i huvudet i kartongen märkt ”Senare”.

Vi hann med sju platser på åtta timmar innan natten slutligen gav upp och morgonljuset överröstade norrskenet. Efter att ha återvänt till hotellet förklarade B att han hädanefter skulle kalla mig Bunnykiller och erbjöd mig på stående fot jobb som safarichaufför. Jag lovade att fundera på saken om han kunde garantera att det inte fanns kaniner i Namibia. Min kvot var fylld livet ut. Han skrattade åt mitt skämt.

Jag berättade inte att jag var allvarlig.