Min känsla var eufori.

Vilket kan vara opassande när man springer omkring ensam i Nyzeeländska berg, men kan Glasvegas och Loreen namnge sånger efter känslan tar jag mig rätten att uppleva den. Särskilt när man som jag precis upptäckt en ny kontinent.

För precis så kändes det faktiskt när jag snubblade över en för mig ny del av Hooker River. Jag hade sökt mig bort från det mer traditionella fotostället i Hooker Valley som är sjön precis vid ledens slut, Hooker Lake. Här ser man under säsong vid solnedgång trettio manliga fotografer uppställda på rad med stora stativ framför sig och tålmodigt väntande äkta hälfter bakom sig. Alla tar samma bild av samma sjö med samma glaciär och med samma maffiga Mount Cook i bakgrunden. En nog så imponerade bild, och jag har själv stått i raden, men idag ville jag ha något annat. Vad visste jag inte. Bara att det var något annat.

Jag ska kanske inte jämföra mig med Columbus, jag hade ju trots allt varken övertalat någon kung att sponsra mig eller namngett någon av mina kameror efter kaffeflickor, men det var ändå med en viss upptäckarlust jag travade iväg efter nya motiv längs Hooker Lakes strand. I takt med att jag lämnade de övriga fotograferna bakom mig förändrades landskapet och blev mer utmanade (vilket ska utläsas stenigt). I sedvanlig graciös stil – tänk Barbapapa – flåsade jag mig genom landskapets hinderbana genom att kravla mig uppåt och ramla nedåt. Mina fötter badade i vattensamlingar jag inte uppmärksammat och fler än en gång ifrågasatte jag mina val i livet. Det faktum att jag innan fyrtio års ålder saknade körkort och att min erfarenhet av äventyr sträckte sig till att vissa morgnar byta ut Svenska Dagbladet mot Dagens Nyheter kändes märkligt eftersträvansvärt. Varför jag nu efter femtio kämpade mig igenom ett klipphav på andra sidan jorden utan ens tryggheten av en blåbärsmuffin i ryggsäcken var i princip oförståeligt.

Mina minnesbilder av hur jag slutligen tog mig igenom klipphavet är diffusa. Men då jag känner min egen förkärlek för det bombastiskt pompösa slog jag mig säkert igenom till en ljudmatta vävd av Hans Zimmer med inslag av Winston Churchills samlade tal. Det är inte säkert, men givet det föregående högst troligt, att när jag slutligen ramlade ned på andra sidan av den sista stenhögen var det med ett mentalt eko av ”we shall never surrender” i öronen.

Lika troligt är det att mitt mentala eko ersattes av ”never flinch, never weary, never despair” när jag såg vad som låg framför mig. I takt med att landskapet togs in fylldes jag av intensiv eufori. Framför mig låg utloppet till Hooker River som tumlade nedför berget. Glaciärblått smältvatten vackrare än någon tropisk strand jag sett. Bergsidor reste sig majestätiskt. Stenblock smakfullt utplacerade redo för fotografering.

Det behöver inte sägas att all eventuell trötthet och bitterhet nu var bortblåst. Tvärtom gratulerade jag mig själv till att ha gjort makalösa bra val i livet eftersom de lett fram till denna tidpunkt där jag nu stod vid min nyupptäckta kontinent – som typ dessutom var den vackraste kontinenten i världen. Jag småskrattade för mig själv som en galning där jag sprang runt i iver att hinna ta bilder på allt jag såg. Det fanns inte tid, eller ens vilja, att tänka på kompositioner. Jag ville bara fotografera allt jag såg så fort jag kunde. Rädd för att missa en endaste sekund. När jag vid mörkrets inbrott var tvungen att börja ta mig tillbaka – min kontinent låg åtta km från bilen – var det med ett löfte till mig själv att redan nästa morgon återvända för en heldag.

Vilket visade sig vara ett förhastat löfte. I min iver hade jag glömt bort det Nyzeeländska vädret. Nästa morgon inleddes med vädervarningar på radion och ett regnoväder som inte skämts för sig i en monsuntävling. Jag gjorde ett par halvhjärtade försök att övertala mig själv att regn bara är vatten och vind är luft i rörelse. Som ytterligare grädde på moset i min själsliga plakatpolitik kompletterade jag med anspelningar på väder och kläder. Men jag är ingen lätt väljare att övertala, inte ens av mig själv. Det var tydligt att det regnoväder som låg över området skulle ligga kvar minst ett par dagar och att jag varken skulle ta mig igenom ett nu än mer halkigt klipphav eller ens våga på mig att ta fram en kamera i spöregnet. Jag fick acceptera att all längtan inte går att uppfylla – inte ens när man upptäckt en ny kontinent.

Tyngd av insikt satte jag mig i hotellets matsal för en lång frukost, och ett minst lika långt beklagande över min otur med väder på sociala medier. Samtidigt som jag fick min andra Long Black gav jag mig själv ett nytt löfte. Om det så tar ett, tre, eller tio år ska jag en dag tillbaka till vad jag nu i blygsam anda döpt till Dave’s Folly.