Running (Tasman Valley, Nya Zeeland, Augusti 2017)


Jag tänker inte ens börja förklara varför det går så långt mellan mina postningar. A ligger på mig så ofta han kan. Du blir bortglömd, raderad från internet. Hur ska du kunna breaka då? Hans ton är allvarlig och vad han säger är antagligen sant.

Ändå förmår jag inte att göra något åt det. Något jag tror A ibland tar personligt. Ta fler bilder. Dela bilderna från Instagram. Bara gör något. Lyssna på mig!

Ibland händer det att jag försöker förklara. Att det inte är svårt att posta bilder. Hängde postningarna bara på det skulle jag kunna posta två bilder i veckan med en bonus på söndagar. Men det är svårt att skriva. Ruskigt svårt. Och det gör mig besviken. För varje bild har en historia som jag inte lyckas få ner i ord, och varje gång bilden inte kläs i ord känns det som ett misslyckande, som om någonting fattas. På det svarar A att jag ska låta bilderna stå för sig själva. Jag säger att jag håller håller med, trots att jag inte gör det. Jag gör det mest för att få honom tyst.

För även om en bild som dagens kan stå för sig själv finns det en historia jag vill berätta. En historia om hur jag gick längs stranden i timmar utan att hitta en bild samtidigt som L väntade i bilen. Jag vill berätta hur mitt samvete höll på att döda mig över varje minut jag lämnade henne ensam. Hur jag till sist brände av ett snapshot bara för att få slut på letandet. Och hur snapshotet nu idag är en av mina favoritbilder från Nya Zeeland. Inte bara för att jag gillar bilden, utan för att jag inte kan se den utan att tänka på hur jag gick fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

För som jag skrev innan. Var och en mina bilder har en historia bakom sig. Jag har bara så förtvivlat svårt att skriva ned den ibland. Och då vill jag inte heller posta bilden. De hör ihop.

By | 2018-06-06T16:53:31+00:00 mars 30th, 2018|Nya Zeeland|0 Comments