Dave’s Mistake (New Zeeland, augusti 2017)

Söder om Christchurch ligger stranden Te Onepoto – den korta stranden. Te Onepoto är på alla sätt en helt vanlig nyzeeländsk strand. Under sommarn är stranden en populär badplats. Ett klubbhus för den lokala surfklubben ligger strax intill och på kullarna bakom stranden fanns under andra världskriget två maskingevärsposteringar. I folkmun kallas stranden Taylor’s mistake efter en brittisk överstyrman,  Mr Taylor, som tog över fartyget Gwalior när kaptenen, Mr Davidsson, slängde sig överbord anfallen av Delirum Tremens 1853.

Det var vår sista kväll Nya Zeeland. Morgonen efter skulle vi resa vidare till Singapore och jag ville gärna väldigt fånga en sista solnedgång. På de tre veckor vi hittills tillbringat i Nya Zeeland kunde antalet solnedgångar som inte skedde i regn eller bakom tätslutande moln räknas på ena handens tumme. Jag var dock inte helt uppgiven där jag satt på Canterbury Museums café.

Med en Long Black framför mig försökte jag med hjälp av Google och turistkartor räkna ut var solen skulle kunna gå ned, och om det fanns en plats för fotografering i lämplig vinkel. En plats stack ut, Godley Head. Ett naturområde med en turistväg som löpte längs en udde. Efter en sista kontroll av grader och tidpunkt samt ett försök att memorera vägen gav vi oss av.

Den memorerade vägen löpte längs förorter och stränder innan den nådde en brant backe som likt Jacks bönstjälke slingrade sig uppåt mot himlen. Då stadstrafik är som att springa med vargar, det gäller att inte visa svaghet, varvade jag glatt upp motorn och rusade uppför backen med all den trafikfarlighet en vit man i övre medelåldern kan uppbringa. Någonting som bevisades av att den lastbil vi mötte mitt i backen drog sig åt sidan så jag kunde skutta förbi innan jag hade hunnit räkna ut vem som egentligen har förtur till vad när man är på andra sidan jorden.

Väl över backkrönet slingrade sig vägen nedåt och jag anade en strand längst där nere. Ett faktum som stämde bra med min memorerade väg där man efter stranden körde vidare upp mot turistvägen. Jag spanade efter solen och försökte bedöma var den skulle gå ned och om det fanns några höga moln som kunde reflektera färgen. Fullt upptagen av mina hoppfulla beräkningar höll jag på att köra rakt igenom vägspärren där vägen plötsligt tog slut.
 
L och jag tittade på varandra.
 
En eller ett par minuter förflöt där våra blickar flackade fram och tillbaka mellan varandra och den buske som stod där vägen borde vara.
 
Till slut gick jag ut och konstaterade att vi stod på en parkering, att vägen framåt verkligen var obefintlig och att vad jag på kartan tolkat som turistväg för bilar var en gångväg för motionärer. Med bara 45 minuter till solnedgång fanns det inte en möjlighet för oss att hinna fram till den plats jag tänkt mig. Besvikelsen klängde vid mig som kladdig apelsinmarmelad. Min första tanke var att helt enkelt köra tillbaka till hotellet. Min andra att ignorera vägens slut, att helt enkelt köra på och hävda att en Toyota Rav4 är att betrakta som en tjock motionär.  Min tredje tanke var lyckligtvis den nyktraste av dem alla. Det fanns en strand inte mer än 200 meter bort. Förvisso i fel vinkel för solnedgången, och utan tillräckliga vågor eller förgrunder, men likt förbannat en strand som fanns här och nu och inte var en felläst markering på en karta två timmar bort.
 
Med böjda axlar och världens orättvisor på min rygg berättade jag för L var vi var och vad som hänt. Det kan hända att jag med blicken fäst mot skorna lamt försökte skylla på en felskriven karta eller en illa skyltad väg, L är dock en klok maka. Hon vet när osanningar egentligen är övertalningar av det egna jaget och fann ingen anledning att säga emot när jag tog min utrustning ur bilen och började gå mot vattnet.
 
Väl framme kunde jag snabbt konstatera att stranden var tämligen värdelös för fotografering. I stället började jag utforska en liten vattensamling alldeles invid, Det blev ett par bilder där och senare ett par bilder nere vid stranden innan jag fick sällskap av en fotograf som tyckte att jag var en lämplig lyssnare för alla hans historier om vilka objektiv han köpt på ebay. Metodiskt gick han igenom objektiv efter objektiv,  vilka han dessutom förevisade från sin ryggsäck eftersom han var den typen av fotograf som inte tar några bilder utan mest kånkar runt på utrustning. Själv fortsatte jag ta bilder, om än diskret, medan jag låtsades lyssna. Till sist fann jag mig dock tvungen att fråga honom varför han inte tog några bilder.  ”Jag har inget stativ”, blev svaret innan han började berätta om ännu ett manuellt objektiv han köpt för 200 dollar på ebay,
 
Ställd inför svaret fann jag för gott att packa ihop innan jag slängde ur mig om inte något av objektiven borde ha varit ett stativ. Åratal av träning har lärt mig att besvikelse och trötthet är en dålig kombination för sociala färdigheter och leder nästan ofelbart till rätt obekväma situationer. Som när jag frågade en guide om det inte var jobbigt att alltid svara på dumma frågor. Än idag använder jag blicken jag fick då som mental bild för att dämpa fnitterattacker.
 
På väg tillbaka mot bilen såg jag ett Ebay-mannen tydligen hade parkerat sin bil bredvid vår och att han tydligen hittat en bättre väg än mig då han redan var framme. Eftersom jag inte var upplagd för att diskutera ytterligare köp på Ebay började jag medvetet dra fötterna efter mig i hopp om att han skulle hinna åka. För att vinna ytterligare tid strosade jag runt parkeringen och läste på alla informationsskyltar. Det var där jag såg att förutom att alla drönare är förbjudna och att man inte får köra motorcykel barfota så kallades stranden Taylor’s mistake.
Taylor’s mistake. Dave’s mistake. Nu sprang jag tillbaka mot bilen. Ebaymannen fick en vinkning innan jag slängde mig in i bilen och sade till en överrumplad L att det gick åt helvete med bilden men jag vann en anekdot. Stranden heter numera Dave’s mistake och det ska vi alltid komma ihåg.
 
Med besvikelsens kladdiga apelsinmarmelad ersatt av sprudlande sockerdricka förklarade jag min tankebana för en alltjämt överrumplad L. En lyckad fotografering genererar antingen en bild eller en historia. Får man båda är det en jackpot, får man det ena är det en lyckad kväll. Och eftersom jag lyckades att begå ett misstag, Dave´s mistake, så vi hamnade på ett annat misstag, Taylor´s mistake, har vi vunnit en historia värd att berätta.
 
L nickade stilla. Inte helt övertygad om min poäng men medveten om min glädje. Själv var jag mer än nöjd. Resor handlar om upplevelser och historier, bilder kommer i andra hand. Dave’s mistake med tillhörande historia kommer för alltid vara en del av mitt livsförändrande äventyr på Nya Zeeland.
Det är svårt att begära mer av en kväll.

By | 2018-01-04T01:49:28+00:00 januari 4th, 2018|Nya Zeeland|0 Comments