Song (Östa, januari 2017)

Is sjunger när den sätter sig. Så säger de som vet. Vi som inte vet tror att isen skriker en varning till oss att springa för våra liv. En februaridag i Abisko sjöng isen med ljudet av ett annalkande tåg. Övertygad om att all is på Torneträsk var sekunder från att desintegreras sprang jag med älgkliv mot säkerhet. Efter någon minut insåg jag dock att varken min vikt eller balans är lämpade för vare sig älgkliv eller språngmarsch över is. Med dödsångesten i bröstet tvingade jag mig själv att med små nätta balettsteg – i den mån jag minns min Svansjö – dansa mig av isen. Med en föreställning värdig en elefant i porslinsbutik kom jag till slut i land. Väl i säkerhet visade en man vid namn Ove, som gjort mig sällskap den dagen, mig att isen gott och väl var minst 120 cm tjock. Han förklarade vidare att en lastbil kan köra på 10 centimeter is. Jag svarade att jag varken är en lastbil eller en linjal. När en sjö skriker åt mig att försvinna så gör jag det.  Utan diskussion.

 

 

By | 2017-01-08T22:44:37+00:00 januari 8th, 2017|Färnebofjärden|0 Comments