Heed (Gysinge, Oktober 205)

”Vad är skrivkramp?” Ett av Sveriges litterära genier hade precis ställt en motfråga till Jessica Gedin. Han fortsatte själv. ”För om det innebär att det är svårt att skriva har jag alltid haft skrivkramp.”

Man ska vara försiktig med vem man identifierar sig. Risken att låta förmäten är stor. Ändå kände jag samhörigheten som en varm filt över axlarna.

För mig är nämligen det mesta i livet svårt. Ingenting går särskilt enkelt eller smidigt. Från de mer vanligt förekommande svårigheterna som att tända en grill eller fickparkera till de mer udda som att öppna förpackningar eller trä plast över skålar. Jag har också en del problem med att hantera mikrovågsugnar och tidtabeller för att ge ytterligare exempel. Alla dessa bekymmer i vardagen har lett till att jag nalkas livet med vad som kan kallas överdriven försiktighet kryddad med en dos av tveksamhet.

Det är inte ofta jag är särskilt förtjust i min egen handfallenhet. Självtvivel tär. Så det är nog ingen förvåning i att jag fascineras djupt av människor vilka är min motsats. Människor för vilka allting i världen är förbluffande enkelt. De bygger ihop en altan på en förmiddag, tar en kort lunchpaus för att lösa krisen i mellanöstern och på eftermiddagen svänger de förbi Facebook för att snickra ihop ett manifest om hur världen borde styras. Inget problem är för litet eller för stort för dessa människor. De stör sanningar omkring sig lika oförblommerat som Edward Blom ler vid åsynen av ett matbord. De skulle aldrig drömma om att göra en faktakontroll av något de tycker borde vara sant. En magkänsla och sunt förnuft slår Google och Wikipedia vilken dag som helst.

Om jag låter avundsjuk är det korrekt. Jag skulle älska att vara lika självsäker. Att kunna bomba fikastunden med påståenden utan att ha fusklappar nedstoppade i byxfickan med Google-resultat från sökningen kvällen innan. Förutom självsäkerheten avundas jag motsatsmänniskornas handfasthet. Särskilt på fotoresor. När tiden är begränsad och tillfället aldrig återkommer. Jag skulle också vilja slå ner stativet, knäppa av tre bilder och säga: där satt den. Inklusive två reserver. Sedan skulle jag dra upp en lax med mina bara händer och grilla den över en eld jag gjort upp på tre stenblock med en bit flinta och en näve lav till hjälp.

Men.

I verkligheten som utgör mitt liv är laxen ersatt av en påse frystorkat jag kämpar för att öppna. När jag kokar vattnet välter jag gasköket. För att ta bilder slår jag ner stativet en eller två eller sexton gånger. Jag söker bilder. Letar. Provar. Ett steg fram, två steg tillbaka. Ny slutartid, ny exponeringskompensation. Min kreativa process – och det gör nästan själsligt ont att skriva orden då de tillhör en nivå av pretention jag är djupt obekväm med – är alltid tveksam och fylld med tvivel. För mig är det svårt att göra bilder. Till och med löjligt svårt kan jag känna när jag återigen markerar nyligen importerade bilder i Lightroom och trycker delete på rubbet.

I början, när jag först började fotografera, höll svårigheterna på att knäcka mig. Dels var vardagen svår men dessutom var bilderna usla. När jag fick min hand omplåstrad på Abisko Fjällstation efter att ha skurit mig uppe på fjället undrade L om detta nyvunna intresse ens var överlevnadsbart för mig. Jag hade självt ställt mig frågan men undvikit att svara. Ibland vill vi inte ha rationella svar på känslomässiga frågor. Situationen tvingade ändå fram ett svar. Att vara envis och klumpig är en rätt dålig kombination. När jag till sist svarade jakande insåg jag samtidigt att jag behövde applicera ett par lager självdistans och ödmjukhet på min attityd.

Så jag övade. Mycket. Jag övade mig i äventyr genom att närma mig varje situation med ett hälsosamt mått av respekt och nyfikenhet. Att aldrig ha en förutfattad mening om vad som borde vara sant. Jag övade mig på bilder genom att göra och förstå så många som möjligt. Komposition och känsla var mina ledord. Jag övade mig dessutom i att låta min personlighet lysa igenom.

Den sista meningen kan låta som hämtad ur en självhjälpsbok. Uppriktigt sagt är jag lite generad över raden. Samtidigt är den helt nödvändig för att sammanfatta vad som var mitt största problem: att jag i min nyvunna hobby försökte vara någon annan. Att jag istället för att vara den överdrivet försiktiga person jag är försökte vara alla de fotografer och äventyrare jag läste om.

Jag behövde lära mig att låta jag vara jag.

Nu är det några år senare. Jag kan inte längre kalla mig nybörjare inom fotografin. Min utrustning är för dyr och jag har passerat de första 10 000 bilderna med marginal. Tyvärr vill jag instinktivt lägga till. För rent intellektuellt känner jag mig emellanåt helt tom. Som ett oskrivet blad. Vissa dagar tror jag mina kunskaper om fotografi kan sammanfattas på ett nålhuvud. Andra dagar håller jag föreläsningar och tar tacksamt emot komplimanger. Tveksamhetens självtvivel är aldrig långt borta men är inte heller konstant närvarande. Jag har lärt mig att vara jag. Att acceptera min personlighet. Insikten har gjort mig till en bättre fotograf och jag hoppas också en bättre människa.

För att ta bra bilder måste vi alltid avslöja något om oss själva. Och vi kan inte göra det om vi låtsas vara någon annan än den vi är.

By | 2015-11-02T21:12:22+00:00 november 1st, 2015|Gävleborg, Gysinge|0 Comments