Jag ska berätta en hemlighet.
Det var inte någon vidare fotodag det här. Gummistövlarna var glömda i ett annat land. Ryggsäcken var felpackad. Min telefon hade slut på batteri.
Uppräkningarna kan fortsätta men jag tror ni förstår.
Jag hade kommit hem från Island veckan innan. Och säga vad man vill om Gysinge och Färnebofjärden, men när man tio dagar innan stått vid Jökulsárlón är en genomdränkt illaluktande kohage rätt ordinär. Eller irriterande ordinär kan man nog t.o.m säga.
Jag var rätt sur på mig själv att jag ens åkt hit. Min tanke var att fånga höstfärger, men hur jag letade fann jag inga motiv, inga bilder. Det var knappt jag fann några färger faktiskt. Det var tomt. Dött. Slut. Jag vandrade planlöst runt och blev mer och mer irriterad för varje sekund.
Fast det är förstås inget en fotograf skulle erkänna öppet.
Istället börjar fotografer i liknande läge prata massa överpeppat nonsens om att stanna upp, iaktta och slappna av. Låt bilden komma till dig istället för att forcera. Bejaka kreativiteten.
Trams.
Hemligheten jag vill berätta är denna. Vissa dagar är det så motigt och så hopplöst att det bästa är helt enkelt att packa ner kameran och dra hem igen. Eller som jag gjorde, åka hem via 56:ans vägkrog så man får en kopp kaffe och en bulle på vägen.
På så sätt får man alltid ut någonting bra även av misslyckade fotodagar.
*Fast innan jag åkte ställde upp jag kameran och tog en bild på färgsprakande träd som jag tänkte använda som Facebook-banner. Jag blev förvånande nöjd med den bilden. Kanske borde vi fotografer istället för överpeppat nonsens prata om att konkretisera vad man vill ha för bild? Mer om detta någon annan gång. Tills dess, ät bullar och var glada.