Sjön låg spegelblank där jag var vid Järndammen. Molnens reflektion i vattnet var perfekta till graden av löjligt. Som om Gud Fader själv bestämt sig för att vända världen upp och ner. I normala fall hade jag sprungit runt med kameran i vild panik över att hinna ta så många bilder som möjligt innan ögonblicket försvann. Fast inte i kväll.

Denna kväll tillbringade jag på knä invid bilen med bruten tumme på vänsterhanden och svettdroppar av frustration i pannan. Anledningen till frustrationen var att igen hade en kulled låst sig för mig. Förra gången var det en annan kulled under en resa till Lofoten. Nu var det en ny kulled, förvisso billigt kinesiskt skräp men ändå, ny! Hur jag än slet, drog, skrek, svor förblev kulleden låst och omöjliggjorde fotograferande. Himlen blev bara alltmer tilltagande i sin prakt och jag blev bara än mer frusterad i min ilska. Vår dragkamp skulle alltid bara ha en vinnare men jag är naiv och hoppfull. Vid ett tillfälle satte jag mig i bilen och letade sommarstugor. Min tanke var att någon kanske var hemma med verktyg och kunde hjälpa mig. Vid ett annat provade jag att knyta ett skosnöre kring vredet för att få bättre grepp.

Ingen var hemma. Skosnören är dåliga för grepp.

Kvart i solnedgång fick jag ge upp. Jag slängde stativet så långt jag kunde in i skogen. Två ord, alldeles för vanliga på det svenska språket, kastades efter. Jag brände mig på brännässlor och fick vatten i kängorna när jag moloket insåg att jag inte är tre år gammal längre och vackert fick gå in i skogen och hämta tillbaka stativet själv.

Insikten om min ålder förhindrade dock inte mig att i ren tjurig protest lämna min vanliga kamera i bilen och istället stega iväg med min lilla Nex 7. Ska det vara jävligt ska det vara tredubbelt jävligt tycktes jag övertala mig själv. Svetten lackade så mycket att min hatt var tung och blöt. Myggen hade party kring mig, hela tjocka släkten inklusive grannar tydligen inbjudna. Kängorna plaskade och den tröja jag inbillat mig behövdes i den ljumma kvällen var 14 lager för tjock. Jag kunde dock inte vända om. Det gick inte. Nu var det en kamp, en strid, en uppgörelse, mellan mig och Järndammen. En bild skulle tas tas oavsett pris. Med all den värdighet en genomblöt, haltande, gnällig gubbe kan uppbåda stegade jag fram längs leden. Till tonerna av mutter hittade jag till slut någonting jag kunde fotografera. Med illa dold förtjusning lutade jag mig försiktigt ner mot vattnet och sade: I win.

***
Trey Ratcliff i titeln är en amerikansk fotograf som tar HDR-bilder. Jag sade ett par ord till efter ”I win” men det är onödigt att berätta vilka.