Vägen bredvid sjön var smal och gropig. Jag studsade fram och försökte hitta en plats där jag kunde parkera utan att vara alltför mycket i vägen. Jag hade inte tänkt stanna länge utan jag ville bara ta en bild på ekan i sjön och raskt bege mig vidare mot Abisko. Alldeles för mycket tid hade redan spenderats och min omsorgsfulla planering, åk tidigt och var framme innan för sent, hade redan spruckit.

Man kan ifrågasätta varför jag stannade när jag redan var sen. Charmen med äventyr är att sen är en högst relativ term. Eftersom jag sätter agendan och bara ansvarar för mig själv kan jag enkelt konstatera att sen egentligen är tidig. Genom att magiskt förändra ankomsttiden i Abisko till klockan 20:00 dagen efter var jag helt plötsligt jättetidig istället.

När jag väl studsat in Penny på en parkering (nåja) sprang jag tillbaka för att fotografera ekan i vattnet. Det är snudd på en grundlag att om man är i Norge måste ekor fotograferas, och jag hade inte för avsikt att bryta mot några regler under min vistelse.

Någonting var dock lite segare än vanligt. Ekan hade sett mycket bättre ut från vägen än vad den gjorde när jag väl var framme. När jag stod vid vattenbrynet såg jag inte alls vad som fängslat mig från början. Vad jag såg här var en smutsig eka som snurrade runt sin axel, ett par fula stenar och en rätt hyfsad bakgrund. Jag lät fotoryggsäcken bli stående och stegade längs stranden. Någonting hade fångat mitt öga från bilen, nu gällde det bara att komma på vad.

Det är ett underskattat knep att sluta fotografera för att hitta motivet. Det är ett av de viktigaste råden jag ger på mina workshops och fotopromenader. Lägg ner kameran. Använd ögonen. Formulera för dig själv vad du ser. Jag är fullt medveten om hur rådet låter. Var är meditations-gonggongen liksom? Ska man ropa ”Ohm” före eller efter man hämtar kameran? Men, kommer man bara över att omgivningen tror att du är en förrymd buddhist-munk så fungerar det fantastiskt väl.

Vad jag formulerade för mig själv var jag att gillade båten och bakgrunden. Nu behövde jag bygga vidare på bilden. De fula stenarna kunde kanske fungera som vägmarkörer. Stod jag bara i rätt vinkel kunde jag möjligen rama in båten med hjälp av den lilla ön till vänster i bild.

När bilden väl var färdigformulerad hämtade jag ryggsäcken. jag tillbringade gott och väl över en timme att försöka återskapa den bild jag formulerat för mig själv. Jag kan inte med den bästa vilja i världen påstå att jag lyckades. Trots det är jag nöjd med resultatet eftersom det igen bevisade en viktig poäng för mig: Alla dagar är inte kreativa dagar. För att ändå få med sig bilder hem behövs en verktygslåda av små knep. Knepet att lägga ner kameran är ett av de viktigaste.