Redan innan jag kom fram till naturreservatet såg jag var jag skulle. Molnen på himlen hade bildat en kilform med en tydlig riktning – mot solnedgången. ”Bingo”, tänkte jag för mig själv. Mina fåfänga ambitioner att fota bilder utan horisont och sol stannar ju alltid vid just ambitioner. Jag är som en kronisk fuskbantare, jag hittar alltid en anledning att ta en extra bulle. Eller som denna ansträngda liknelse försöker göra gällande, fota en solnedgång med solen i bilden.
Eftersom himlen hade så tydliga linjer visste jag att det behövdes någonting mer i bilden som pekade åt samma håll. En förgrund som kunde leda blicken vidare in i bilden. Det låter som ett själlöst sätt att göra bilder och det är det kanske också, men icke desto mindre effektivt. För att förstärka linjerna kan det också ibland vara praktiskt att hitta något som bryter linjespelet för att skapa en kontrast. Jag visste direkt var jag skulle. Den gamla rangliga bryggan. Med lite tur fanns det en båt där som låg rätt och jag skulle kunna jobba lite med motivet.
När jag kom fram till bryggan var det nästan jackpot. Visst hade vattnet kunnat vara lite mer stilla men i Hans Strands ord, man ska inte vara ledsen för de förhållanden man inte har. Jag började ta bilder.
Vad jag inte hade väntat mig var dock hur trögt det gick. Jag provade olika vinklar, brännvider, skärpedjup. Min Nikon jobbade. Min Sony jobbade. Min iphone jobbade. Jag lade ifrån mig kamerorna. Gick runt. Tog upp en kamera. Provade lite till. Lade ifrån. Tog upp. Gick runt. Suckade.
Nittio minuter höll jag på tills det blev för mörkt och slutartiderna suddade ut båten. Inte en enda gång kände jag att ”ja, där satt den”. Bara tvärtom. ”Snap, där satt den inte heller”. Båten pekade lite fel. Bryggan pekade lite fel. Allting kändes mest fel.
Ändå var det med glädje jag satt i bilen på vägen hem. För se, även om bilderna inte blev som jag hade hoppats hade jag ändå lite personlig framgång. Jag hade varit konsekvent, bestämt mig för bild och hållit mig till samma plats.
För en man som vid solnedgången brukar förvandlas till en förvirrad och stressad stadsbo på jakt efter förgrunder är det en markant förbättring. Jag har hopp om mig själv.