Vi har alla dåliga dagar. Vi som är otursförföljda kanske fler än de andra. Vad som skiljer oss åt är hur vi hanterar de dåliga dagarna.

Just natten när jag tog denna bild hanterade jag inte frustrationerna på bästa sätt. Jag hade samma dag gett upp tanken på att åka till Nordkap. Jag var trött. Jag var sjuk. Jag var ur form. Jag hade trotsat regnet i hopp om att väderrapporterna skulle ha fel och att det skulle klarna lagom tills solen gick upp. Men, som vanligt när man försöker leva efter fåfänga förhoppningar våldgästar verkligheten partyt och tänder lamporna i taket.

En av mina många egenheter är att jag talar för mig själv. Det är en dum ovana och jag har försökt bryta den många gånger. Just denna kväll kunde jag dock inte låta bli utan släppte egenheten helt fri. Jag förklarade för Torne Träsk hur långt jag hade kört och hur less jag var. Jag sade att jag precis kommit från från världens sämsta camping på Andoy och kunde behöva lite framgångar. Jag berättade om dagarna på Uttakleiv och regnet som aldrig slutade på Höga kusten. Jag beklagade mig över maten på Docksta vägkrog och försökte vinna rapport genom att berätta att jag kände en sjö utanför Uppsala. Framåt slutet var det inte samtal längre utan mer en ylande klagan. En uppgörelse med allt som gått fel under äventyret.

Jag huttrade och frös. Både av feber och kyla. Regnet fortsatte. Dripp. Dropp. Dripp. Dropp. Jag förbannade mig själv att jag någonsin gett mig ut på denna resa. Jag förklarade för mitt gaskök – eftersom Torne Träsk uppenbarligen inte lyssnade – att jag egentligen inte skulle vara här. Jag ska vara hemma i min lägenhet, dricka kaffe och titta på tv-serier.

Gasköket lyssnade inte heller.

Jag kurade ihop mig som en liten boll och funderade på om jag kunde slippa gå tillbaka till tältet och istället sova på sanden. Mitt bättre jag insåg dock att tala för sig själv är en åkomma man överlever. Förfrysning och manlig förkylning är mer tveksamt. Jag reste mig upp, motvilligt, och packade ihop mina pinaler. När allting var packat och jag var klar att börja gå de 3,4 kilometerna till tältet insåg jag att det slutat regna. Dessutom fanns någonting som liknade ljus vid horisonten.

Efter en ny diskussion med mig själv, Torne Träsk och gasköket om nyttan med att vänta en hel natt i regnet och sen gå vid första fotomöjligheten, kontra att packa upp allting och sen behöva packa om det igen vann det senare alternativet. Diskussionen var förvånansvärt jämn, men segern var trots det rätt klar.

Jag hann bara ta några bilder, ingen av dem särskilt märkvärdig, innan regnet började falla igen och jag gick mina 3400 meter tillbaka till tältet. Ändå gick jag med lättare steg än innan. I min feberyra inbillade jag mig att jag utmanat världen och vunnit. Förvisso på poäng efter 15 ronder, men ändå vunnit.

”Jag härdade ut” – berättade jag för fjällbjörkarna längs vägen.

Innan jag somnade den morgonen funderade jag på hur bilderna hade blivit. Det tog mig en stund innan jag insåg att det viktiga faktiskt inte var hur bilderna från denna natt blev, det viktiga var att bilderna ens hade tagits.