Söndag igen. Bilen lagad efter förra veckans äventyr och det var stora planer planerade för denna helg. Som alla stora planer sprack dock dessa kapitalt när verkligheten blev en faktor. Först vaknade jag cirka 4 timmar försent. Åt det finns inte särskilt mycket att göra. Sedan insåg jag att den fotboll jag tänkt se började 14:30 och inte 17:00 som jag trott hela veckan. Åt detta finns lite att göra. Man kan missa första halvlek och se andra halvlek i bilen på telefonen. På så vis frigjorde jag cirka tre timmar för äventyr och gav mig iväg mot Morga Hage i Knivsta.

När jag åkte igenom Uppsala var jag riktigt hoppfull. Vädret var dimmigt och lite lagom småmulet. Fältet utanför IKEA var nästan helt igendimmat och jag började se framför mig vilka läckra silhettbilder man skulle kunna ta. Fem minuter senare körde jag genom Sävja och insåg att dimman var ytterst lokal. Utanför Uppsala var vädret tråkigare än riksdagsdebatter med Björklund. Entaliga minusgrader, en sol som ligger på och en kal blå himmel. En halv tanke på att vända om motades bort med en övertalning om att jag behövde ett träningspass, vad kan väl vara bättre träning än att snubbla igenom meterdjup snö? Och vad bättre är: måste inte all träning belönas med muffins? Så jag körde vidare och planerade in ett stopp vid Ica på vägen hem.

Tyvärr blev vädret aldrig bättre och det smittade av sig på mitt humör – trots utsikterna om muffins. Jag tillbringade de timmar jag hade med att svära över kameran, stativet, byxorna, vantarna, och slutligen mössan i nämnd ordning. Vissa dagar går bara fel hur man än gör och vad än man hotar världen med. Mina försök att övertyga byxorna att de skulle sys om till toalettslocksvärmare om de inte slutade åka ner ignorerades t ex totalt.

När solen gick ned blev det lite bättre. Byxorna stannade uppe och jag lyckades ta några bilder.

Till skillnad från senaste tidens färgexplosioner blev det en mer dämpad bild idag. Av något skäl som jag inte vet tar det alltid väldigt lång tid för Mälaren att frysa till. Jag har förstått att flera sjöar i Uppland redan är skridskoklara men så icke denna. Min kollega som jag stötte på idag uttryckte saken bäst: Jag blir paddlingsugen när jag ser Mälaren i december.

Är det inte bara fel på så många plan?